tisdag 8 augusti 2017

Vi låtsas att det fungerar så.

Hjärtat talar genom magen och det vet jag sedan gammalt. Så när kroppen vänder sig bort och sluter sig är det ingen idé att försöka övertyga den om någonting annat. Den första helgen gör den det; Vrider sig undan och in i sig själv. Tittar än i golvet, än i taket.
Den andra helgen är kroppen varm och nära. Han är här och ställer sina boots på hallmattan igen och jag sparkar av mig träskorna bredvid. Jag har tänkt på hans armar i flera dagar och med dem gör jag mig av med den första helgen.

Sen använder jag den första semesterdagen åt att göra upp med det som är kvar av januari och vad magen bestämde sig för den första helgen.

tisdag 25 juli 2017

X

Emotionellt återFALL: Huvudstupa ut på gatan genom skogen till pölen de kallar damm när vattnet är högt nog. Två cigaretter på raken och inte bläddra nedåt, inte bläddra alls. Ögonfransarna som fem tjocka efter att mascaran blötts upp till oigenkännlighet och små fläckar av eyeliner kvar längs med fransraden. Inga vingar. Inga vingar nu.
- här är allt jag inte skriver om hur hans skjorta känns mot huden, hur deras skratt ljuder i varsitt öra, hur det är att vada genom solen -
Och med det gick jag hem och satte ett versalt X längst upp på mitt tionde papper och skrev att jag måste avsluta vad januari inte förstod att fullfölja.
Kära hjärtats puls sluta fladdra.

måndag 24 juli 2017

MEN SÅ SKRIV NÅGONTING

Ta dina små flisor av tvivel och tvekan och trä dem på en tråd att hänga undan några dagar.
Han skriver och frågar om vi ska ses och jag svarar.
Morgnarna är kalla nu, men bara innanför väggarna.
Om sommaren reser alla sin väg och det hade jag glömt eller förpassat till barndomen.

söndag 23 juli 2017

x

Det sipprar fram lite högsommar
och jag känner mindre än vanligt.
Förstås har det att göra med arbetet, alkoholen och all tid jag spenderar med andra människor.

Jag undrar fortfarande om jag vågar.
Till en film om förluster gråter jag fortfarande över min egen.
Och nyförvärv, nyförvärv

men jag har bestämt mig för att undersöka utan att känna skuld och att våga för att inte stänga av.

torsdag 13 juli 2017

x.

Våga, våga, våga.

Han är fortfarande ett spöke längs mitt skallben. Jag tänkte att han inte längre skulle vara det.
Så jag fortsätter jämföra allting. Främst utifrån realistiska idéer om en realistisk framtid. Det går inte att bygga den hursomhelst. Jag är så normstyrd att jag nästan kreverar.

Vad jag önskar att jag höll fast vid:
Efter två veckor låg jag fortfarande sömnlös i hans säng och tänkte uttråkat på hur vi skulle ha ett skrikande spädbarn att ta hand om.

lördag 1 juli 2017

x.

Åh ja, ni vet precis som jag. När människan är som ledsnast kan hon inte föreställa sig en tid när sorgen inte övermannar kroppen och när hon inte längre är som ledsnast kan hon inte för sitt liv förstå hur det känns att inte styra över den evighetstunga gråten.

Det stod ett par boots i min hall
de sa till mig
när jag halvlåg naken i min säng
"du är ytterst vacker"
och jag sa "förlåt"
de sa igen
"du är ytterst vacker".

Jag tyckte att han kunde stanna en stund.

Upprepade gånger lämnas jag och jag funderar sällan över alla de gånger jag lämnat någon innan jag ens hunnit ställa mina skor i deras hall. Det enda jag tänker på är de få gånger jag tittat på någon som legat raklång i sin egen säng och väntat på att de ska be mig stanna. Det tänker jag på.

Och att någon dag träffa någon som inte behöver gå.


I höst ska jag läsa all litteratur.

torsdag 15 juni 2017

x

I själväcklets tid går jag och vill bli sedd. Säger sanningen, men vågar aldrig skala någonting ner till roten. Försöker att uppehålla mig vid distraktionen, men den försvinner snabbt undan i periferin och på tio dagar ser jag honom en, två, tre, fyra gånger. Det är ingenting jag vill, men det är vad jag söker efter med blicken. Endast det.

Hade jag orkat hade jag valt ett annat vapen än humor. Nu gör jag mig till pajas i alla rum och ger plats åt händer som viftar och en blick som flackar. Hade jag orkat hade jag valt stillhet och tystnad.

Jag har försökt skriva
för att ge plats åt någonting annat. Det är skrämmande tomt på ord och jag gråter ansiktet kladdigt istället. Eller sitter med loj blick och med ena handen greppandes en bok, den andra räknandes månader på fingrarna. Konstaterar att det är sex månader imorgon. Det är en evighet lika lång som livet, inte ett halvår i människotid.