lördag 21 oktober 2017

men jag har ingenting annat

det kan inte fortgå såhär
nio månader senare säger jag:
"kan jag få säga två meningar till dig"
och vi går ut och jag förklarar
och han säger:
"det tänkte vi inte ens på"

innan dess har mina lårmuskler slutat fungera och sedan återuppstått
efteråt biter jag ihop allt vad jag har
och gråter inte
igen

sen kommer jag hem
hanterar
tar hand om
kollapsar mot skafferidörren
gråter
igen

läser alla mina anteckningar
återupplever
inser att det inte kan fortgå såhär

tisdag 17 oktober 2017

x

söndag eftermiddag
alla golv är rena
det droppar från disken
äter pasta halv någonting
dricker öl och löser korsord
pratar om 
jag vet inte ens längre
han går och jag sitter kvar
vad sorgligt när det är den enda jag inte sörjer
den enda jag alltid bara lånar

jag skriver om någon annan
kom hem nu
mina armar har varit tomma i två månader
det värker på huden
i huden
någon annan inte samma skriver att han saknar en stor sked
jag undrar om det här är på riktigt
är det såhär människor gör
för då förstår jag att det aldrig går

tisdag 10 oktober 2017

x

välj mig!

men de väljer aldrig dig
de kliver in med någon annan under armen
så som de brukade gå med dig
och du kan inte hjälpa att du gråter igen

du går månader över tiden
med detta rinnande över kanter
översvämningar
för höga vattenstånd
i alla sjöar

och när du sitter på kanten till ett fullgånget år
är du rädd
bara lite, lite rädd
men fortfarande rädd
att du har blivit fullkomligt galen igen

lördag 7 oktober 2017

x

2017:
jag tittar på samma superlike i två dygn
för mig är det fortfarande alldeles för allvarligt
det är verkliga människor med riktiga känslor
och jag försöker utöva hänsyn

jag är också verklig, åtminstone känns det så
och nu när jag har sett dem tillsammans
i den här pyttelilla staden, med dess få, få ställen
är min verklighet fylld av fantasier om deras eviga lycka

samma vecka ser jag den vansinnige
samma dag återvänder den förra personen som hade sönder mig

jag känner mig bara trött
det ger mig en stunds förtroende för tidens makt
om fem år kommer detta bara vara någonting
som inte är någonting

deras eviga lycka

lördag 23 september 2017

x

Det finns ett samtal som pågått i snart tio år. Det handlar om att krossa hjärtan på vägen därför att ingen annan räknar dagar eller vägar att mötas på. Vi pratar inte om det ikväll, men det upprepas inför mig ändå. Någon ser en blick, någon kysser en kind som inte är för den att kyssa.

Ytterligare någon flyttar till den här staden därför att den rymmer mer. Jag ser hur den krymper dag för dag.

tisdag 19 september 2017

x 4

LÖRDAG

Vaknar sent och duschar av mig alla öl från fredagen. Jag har sparkat upp sår på båda mina anklar. Femton timmar i träskor.
Ser mig själv i badrumsspegeln och tänker "eyeliner eller inte eyeliner". Funderar över vilka jag kan tänkas möta om en timme. Börjar gråta. "Inte eyeliner."

Ser honom före jag ser någon annan.
Sedan ser jag ingen annan.
Men ändå.

SÖNDAG

Kvällen är fuktig, men luften är ändå hög. Himlen går från guld till rosa och det sträcker sig en regnbåge över hela staden. Jag går ensam och tittar på svamparna som växer längs med stigen. En i varje färg. Försöker klappa hästarna, men de intresserar sig bara för ekollon. Tänker att jag gör det här själv, det måste vara meningen.

MÅNDAG

Har inte sovit så bra och tar ett eftermiddagspass i bibliotekets läsesal. Forskningsmetoder och människor som viskar, prasslar och nyser. Jag nyser också, men först senare. En kort stund inbillar jag mig att han smiter förbi mig, men jag vet att det är för att jag fortfarande ser honom i så många andra. Sedan tittar jag på dem andra istället och saknar mitt riktiga studentliv när alla var precis så unga.

TISDAG

Vaknar med en liten gnutta uppgivenhet som följt med genom sömnen. Ofta glömmer jag bort att minnas att det inte bara är de som lämnar. Även jag gör det.

Men också: någonstans har ett litet frö av motivation inför vårterminens uppsatsskrivande skickat ut bräckliga rötter.

måndag 4 september 2017

x.

Försöker att träffa någon ny. Igen. Det känns som om allt i bröstet är helt dött. Jag skriver till min syster att jag tror att jag aldrig kommer att bli kär i någon annan. Jag skriver också att det inte är sant. Det bara känns sant.
Oförmågan får mig att känna mig så ondskefull. Det är som om jag vet någonting som jag borde berätta. Jag bär på skulden. Jag fortsätter att bära på den.
Ibland tänker jag att jag kanske behöver hjälp med det här. Men det finns ingen hjälp att få. Bara tiden. Tiden, alkohol och låtsasäktenskap vid midnatt.