lördag 23 september 2017

x

Det finns ett samtal som pågått i snart tio år. Det handlar om att krossa hjärtan på vägen därför att ingen annan räknar dagar eller vägar att mötas på. Vi pratar inte om det ikväll, men det upprepas inför mig ändå. Någon ser en blick, någon kysser en kind som inte är för den att kyssa.

Ytterligare någon flyttar till den här staden därför att den rymmer mer. Jag ser hur den krymper dag för dag.

tisdag 19 september 2017

x 4

LÖRDAG

Vaknar sent och duschar av mig alla öl från fredagen. Jag har sparkat upp sår på båda mina anklar. Femton timmar i träskor.
Ser mig själv i badrumsspegeln och tänker "eyeliner eller inte eyeliner". Funderar över vilka jag kan tänkas möta om en timme. Börjar gråta. "Inte eyeliner."

Ser honom före jag ser någon annan.
Sedan ser jag ingen annan.
Men ändå.

SÖNDAG

Kvällen är fuktig, men luften är ändå hög. Himlen går från guld till rosa och det sträcker sig en regnbåge över hela staden. Jag går ensam och tittar på svamparna som växer längs med stigen. En i varje färg. Försöker klappa hästarna, men de intresserar sig bara för ekollon. Tänker att jag gör det här själv, det måste vara meningen.

MÅNDAG

Har inte sovit så bra och tar ett eftermiddagspass i bibliotekets läsesal. Forskningsmetoder och människor som viskar, prasslar och nyser. Jag nyser också, men först senare. En kort stund inbillar jag mig att han smiter förbi mig, men jag vet att det är för att jag fortfarande ser honom i så många andra. Sedan tittar jag på dem andra istället och saknar mitt riktiga studentliv när alla var precis så unga.

TISDAG

Vaknar med en liten gnutta uppgivenhet som följt med genom sömnen. Ofta glömmer jag bort att minnas att det inte bara är de som lämnar. Även jag gör det.

Men också: någonstans har ett litet frö av motivation inför vårterminens uppsatsskrivande skickat ut bräckliga rötter.

måndag 4 september 2017

x.

Försöker att träffa någon ny. Igen. Det känns som om allt i bröstet är helt dött. Jag skriver till min syster att jag tror att jag aldrig kommer att bli kär i någon annan. Jag skriver också att det inte är sant. Det bara känns sant.
Oförmågan får mig att känna mig så ondskefull. Det är som om jag vet någonting som jag borde berätta. Jag bär på skulden. Jag fortsätter att bära på den.
Ibland tänker jag att jag kanske behöver hjälp med det här. Men det finns ingen hjälp att få. Bara tiden. Tiden, alkohol och låtsasäktenskap vid midnatt.

lördag 26 augusti 2017

Jag vet inte vad jag har drömt och vad som är sant längre, men alla känner alla i den här staden så tids nog kommer sanningen fram ändå. Den eller någons hemmasnickrade version.
Just idag är jag svag och laddar ned tinder igen. Det är första gången i år. Omedelbart matchar jag med någon jag betraktat på avstånd och omedelbart förlorar han i attraktivitet. Jag längtar inte efter någon ny därför att jag fortfarandes sörjer januari. Men jag vet också att sorgearbetet kan pågå för evigt om jag inte träffar någon annan att fördummas utav.
Det är som det var i början av veckan. Jag hittar sorg i allt.

torsdag 24 augusti 2017

x.

Hans boots är på andra sidan jorden nu. Vi lämnas och lämnar som på löpande band.
Till M säger jag att jag ska ta mig en ung älskare, men det är förstås inte sant.
Egentligen är det lika bra att han blir borta. Jag är lika duktig som alla andra på att aktivt ignorera det som inte stämmer för mig och hålla fast i det som passar. Blåmärken på mina lår och hur han skrattar när jag generas.

Det enda jag vet är att det alltid förändras. Det och att vad som för mig är evighetslånga perioder av sorg för andra måste te sig som ett löpande band av att lämna och lämnas.

tisdag 8 augusti 2017

Vi låtsas att det fungerar så.

Hjärtat talar genom magen och det vet jag sedan gammalt. Så när kroppen vänder sig bort och sluter sig är det ingen idé att försöka övertyga den om någonting annat. Den första helgen gör den det; Vrider sig undan och in i sig själv. Tittar än i golvet, än i taket.
Den andra helgen är kroppen varm och nära. Han är här och ställer sina boots på hallmattan igen och jag sparkar av mig träskorna bredvid. Jag har tänkt på hans armar i flera dagar och med dem gör jag mig av med den första helgen.

Sen använder jag den första semesterdagen åt att göra upp med det som är kvar av januari och vad magen bestämde sig för den första helgen.

tisdag 25 juli 2017

X

Emotionellt återFALL: Huvudstupa ut på gatan genom skogen till pölen de kallar damm när vattnet är högt nog. Två cigaretter på raken och inte bläddra nedåt, inte bläddra alls. Ögonfransarna som fem tjocka efter att mascaran blötts upp till oigenkännlighet och små fläckar av eyeliner kvar längs med fransraden. Inga vingar. Inga vingar nu.
- här är allt jag inte skriver om hur hans skjorta känns mot huden, hur deras skratt ljuder i varsitt öra, hur det är att vada genom solen -
Och med det gick jag hem och satte ett versalt X längst upp på mitt tionde papper och skrev att jag måste avsluta vad januari inte förstod att fullfölja.
Kära hjärtats puls sluta fladdra.