tisdag 28 mars 2017

x.

Allting känns så längesedan. Det var mitten av december för tre och en halv månad sedan. Då satt jag i mitt kök efter midnatt och drack glögg med tre vänner och smsade med honom. När jag tänker på det vill jag röka en cigarett och andas kall decemberluft.
Nu är det snart april och jag tänker varje dag på honom, på att jag inte orkar träffa någon annan, på om jag vill ha barn någon gång, på hur länge jag kommer att bo i den här lägenheten och så mycket annat som har med framtiden att göra.
Nu känns det också helt okej, på ett ganska intetsägande sätt.

onsdag 22 mars 2017

x.

ett av mina gamla spöken spelar covers nu och jag kan inte låta bli att njuta. kanske tror inte alla på karma, men ibland tänker jag att det faktiskt är så det fungerar. utanför fönstret går grannen förbi i skinnkavaj och jympaskor med fiolfodralet i handen. den blåbärsmössan hejar jag mer på än något spöke någonsin.

mina ansiktslösa läsare får ansikten och jag tänker tänk att ni är verkliga och inte bara siffror. hur många gånger har jag suttit med en öl på andra lång och funderat över om jag någon gång har träffat någon som inte har givit sig till känna. kanske är jag glad över det. det hade blivit alldeles för kletigt.

ibland glömmer jag av att han finns och det känns som frihet. jag tänker att jag kanske inte vill ha honom längre, men jag förstår inte hur någon annan ska kunna ta den platsen så jag tänker att jag kanske fortfarande vill ha honom.

söndag 19 mars 2017

i ett låtsasland som limbo där bara katter finns

har fyra meddelanden från olika män som väntar
två av dem kommer jag inte att svara,
en har jag redan tackat nej till
och den fjärde är en relation i ett låtsasland som limbo där bara katter finns

ikväll är första kvällen på två månader och tre dagar som jag inte vill gå och lägga mig före klockan nio
jag undrar om det alltid har varit såhär krångligt
eller om vi krånglat till det för oss, vi som är här nu

hursomhelst måste jag rensa kattlådan
och skriva klart tre tentor
tvätta filten
diska kastrullen och skärbrädan
betala hyran
och ta fram vårjackorna
oavsett hur många meddelanden jag inte får.


fredag 17 mars 2017

fredag.

Varje vecka är som en oöverskådlig period av tid och när jag når helgen kan jag inte förstå att ytterligare fem vardagar av mitt liv har passerat. Ett tag hade jag ett projekt där jag varje dag skrev ned vad jag hade gjort i min dagbok för att förstå mitt liv utifrån saker som händer och inte bara känslor jag känner. Nu har jag inte skrivit på flera dagar därför att jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din men om du inte vill ha mig så tänker jag inte gråta över det varje dag.

Jag känner att det går så himla bra med Lovis nu. Hon har varken legat och tryckt i badrummet eller fräst åt mig sedan innan veterinärbesöket. Igår tog jag henne försiktigt på huvudet och även om hon inte slog efter mig så uppskattade hon det inte. Imorse hade hon kissat i fåtöljen igen så jag tänker att det är mitt eget fel. Vet inte när jag ska våga ta bort plasten från den, men det känns som en liten uppoffring.

Imorgon ska jag vara ledig från alla mina hemtentor. Kanske läsa Hundarna i Lafayette Park. Jag har inte hunnit så långt, men jag tycker att dess tema gör den viktig. Det dör fortfarande nästan en arbetare i veckan i Sverige i arbetsrelaterade olyckor.

onsdag 15 mars 2017

men när azaleadalen blommar är vi väl där tillsammans

Det är svårt att skriva när det var allt jag en gång ville.
Dagarna är så mycket längre nu. Ljusare. Jag går till veterinären som om det vore världens mest naturliga sak. Pratar om en försvunnen GT på arbetstid som om det också vore världens mest naturliga sak. För mig.
Han är med mig överallt och jag skriver punkter mitt i meningarna till en annan. Jämför hela tiden vad jag vill ha med vad jag gör. Hur det var med vad som är.
Det har redan gått en vecka sedan sist och jag tänker att när azalea blommar då är det väl ändå dags, för det är så man kommer framåt.

lördag 11 mars 2017

x.

det är krokusar i rabatterna
två dagar av strålande sol
jag har på mig gamla, slitna manchesterbyxor
tänker "om han skulle ta i mig nu, skulle han märka någonting då"

varje dag som går är ingenting
men när vi ses har all den tiden passerat
jag har samlat allt som är
det väcker en ny känsla av nära förestående sammanstötning

torsdag 9 mars 2017

Men det handlar inte alls lika mycket om honom som det handlar om hela livet.

Alltings meningslöshet som manifesteras i tårarna som rinner från morgon till kväll, i ångesten som pressar min bröstkorg inåt, i känslan av att ha tagit fel beslut.
Och mitt krossade hjärta går bredvid hans hela i tåget.