fredag 2 november 2018

02.11

Om all den tid som ägnats åt att inte våga försöka därför att allt är som är ovant kan bli krångligt, kan misslyckas. Om all den tid som passerar utan att den innehåller någonting. Om att inte kunna acceptera att hon säger "livet är inte så spännande". Om att hela tiden vilja någonting, men inte kunna formulera det inte, inte förmå mig. 

Jag äter en knäckemacka vid midnatt därför att min middag var en handfull jordnötter och två öl. Det är all den här tiden som går åt till att fördärva, men också all den här tiden som har ägnats åt att förvärva. Snart dags att gå vidare.

fredag 26 oktober 2018

26.10

Läser ut "Moderskap" av Sheila Heti och tänker på alla år fram till 25 då jag var övertygad om att jag på något vis skulle bli mamma när jag var 27. Inte för att jag under alla de åren var övertygad om att moderskapet var för mig, men för att jag hade bestämt mig för att det skulle bli så. Det var bekvämt att ha bestämt det. Nu är det snart två år sedan jag slutade vara 27 och jag är precis lika barnfri nu som när jag var 25.
Jag funderar på om det finns människor som vet med hela sin kropp och hjärna att de är menade för moderskapet. Länge har jag tänkt att jag bara behöver hitta rätt person och sen kommer det att komma som en naturlig konsekvens. Det är förstås naivt på sitt sätt. Nu börjar jag tvivla på om jag någonsin kommer att känna att någon är rätt person och definitivt på om det någonsin kommer att kännas som en naturlig konsekvens att försöka bli gravid.
Ett antagande jag gör är det om att det finns två förhållningssätt till det eventuella moderskapet och att beroende på vilket av dessa man är lagd åt växer det sig starkare. Dessa kallar jag längtan och tvivel och för min del är tvivlet alltjämt större än längtan. För varje år som går där jaget dessutom blir alltmer vant vid att leva ensam, förhålla sig endast till det egna jaget och ta liten eller ingen hänsyn andra människor i någon mer avgörande mening blir avståndet till att en rätt person och en ny person allt större.

Jag funderar också på hur det skulle vara att vara man och inte själv besitta de biologiska förutsättningar som krävs för att kunna tillverka och bära ett barn i sin kropp.

Jag tänker också på klimatet och jordens framtid.

tisdag 2 oktober 2018

02.10

13.8

Redan.
Mitten av augusti.

Efter en vecka av tystnad står jag sedan mitt i natten i ljusblå, trasig klänning, med cykeln mellan oss. Det kommer som det kommer och jag har inte ångrat mig än. Berättar för F att jag tror att det är enkelt därför att det inte finns någon framåtrörelse eller förväntan.

Jag ville aldrig riktigt ha semester den här sommaren, men vi åkte till Malmö och det hjälpte till. Idag är det den fjärde dagen och jag försöker komma till ro med att det inte blir varmt igen. Om två veckor ska jag börja med uppsatsen igen. Till dess någon slags blandning av utflykt, landet,

02.10

Fortfarande kvar på rad sex, men mina ögon har förändrats. Jag tror att vi förändras med dem.
Jag söker flyktvägar. Andra utvägar. Varför vet jag inte. Varför vet jag alldeles för väl.

Årets första och sista havsbad blev på ön. Däremellan tre och en halv månad av ingenting jag visst, allt jag visste.

torsdag 26 juli 2018

26.7

Det lugnar sig. Det vet man från gång till gång. Och även om luften står still på jobbet och termometern närmar sig trettio grader även inomhus så är det där huvudet kommer till ro. Där och under havsytan. Vi åker och badar efter arbetet och jag vet att vi är vuxna, men vi är också i glappet där livet är likadant.

Mitt i natten när allt är stängt stannar vi upp och väntar på morgonen eller så hinner den ifatt oss. Jag beskyller mig själv för att vara dum, men vi är nog lika dumma. Nästan, men inte helt, har vi gått på berättelsen och de andras berättelser. Jag önskar som vanligt att jag vore någon annan eller att han vore någon annan och att det inte vore så svårt när det ser så enkelt ut.

lördag 7 juli 2018

7.7

Jag har en romantitel av Jens Lapidus i huvudet. Det är bara det. Inga andra liknelser. Jag vet inte om jag försöker skylla ifrån mig eller om jag bara skyddar mig själv. Det kaosar. På det i jämförbara termer mest kontrollerade och stillsamma av vis. Jag är för gammal för att vara fyra år gammal, men blir det ändå.
Illamåendet härjar och bestämmer och när jag inte längre styr över det så framkallar jag det genom yrselintag. Pratar med någon jag inte känner och blir rädd och går därifrån. Tittar igen. Bakom mig står någon som aldrig kommer att säga hej igen.

Sedan sist så har han givit mig åtminstone en komplimang, kanske två, för att sedan väldigt tydligt markera att det slutar där. Det hade inte varit så farligt om jag inte hade känt mig som tusen år i denna kropp och situation.

Nu har också mina trygga kvarter blivit så otrygga på grund av hur det som jag tänkte skulle sansa och landa mig vände till vad jag redan ett par veckor in kände var ett hopplöst uppdrag, ett felbeslut. Den åttonde mars för ett år sedan, bara veckor senare, säger han med oroad eller förbryllad röst "ojdå" och det skavde i mig. Dagar senare grät jag framför mamma, men förnekade samtidigt att det som var mitt största problem överhuvudtaget var ett problem. Det var det. Jag borde ha insett det.

På vägen hem plockar jag upp någonting och pressar det hårt i handen. Drar det mot betongmuren. Kastar det snabbt i sopptunnan utanför min lägenhet. I kontrollerad panik slänger jag sedan allt vad jag ser. Det här hanterar jag kontrollerat och stillsamt på min hallmatta. Där kan jag inte stanna.

söndag 24 juni 2018

24.6

Lämnar stan för det längsta på jag minns inte hur länge. Det känns som ingen tid alls när jag ligger i min säng igen. Samma ansikten, samma män. Samma man jag sov intill för bara nio dagar sedan. Han mumlar och ler och jag vet att han är kär i någon annan. Det gör ingenting. Inte mer än: det var bara tre torra pussar och egentligen vill jag bara bli struken över håret i junimorgonljuset till dess någonting blir viktigare. Vad nu det skulle vara. Kanske att bli kär.
Jag fortsätter att hålla det hemligt för alla som är emellan. Det verkar som om han har gjort samma sak.

Någon av dessa dagar som är precis nu är det tio år sedan jag var tonåring och började må så illa att jag inte längre kunde äta. Han har en dotter nu och jag har inte sörjt honom på över sju år. För tre år sedan sov han i samma säng jag fortfarande kommer hem till och frågade "vi är väl vänner". Vi är väl det. Det är tio år av inte komma hem till någon mer än alldeles tillfälligt, sex veckor som längst.

För nio dagar sedan sa han "det här var ju mysigt" och det var det. Jag vet egentligen inte om jag har så svårt för att bli kär som jag brukar hävda. Jag vet bara när jag inte blir det och när det är helt meningslöst att ens försöka.

onsdag 30 maj 2018

30.5

Kroppen går efter fullmånen. Igår kväll fortsatte jag att rensa. Mina staplar med böcker växer mot taket och jag vet inte vad lösningen är. Om jag för alltid ska bo i den här lägenheten eller bara i fem år till så torde svaret vara en väggfast hylla från golv till tak. Det räcker knappast.

Kroppen går också efter rutiner och jag har sedan länge vägrat byta promenadväg till universitetsbiblioteket. Så jag går in i honom inte bara en gång, men två, på samma dag. Då är jag på gott humör.
Jag försöker hitta ord för att beskriva vad det är jag känner, men det är svårt att göra det verkligt. Han är som någonting jag har läst om i en bok. Inte någon som satt och svettades på min sängkant för ett och ett halvt år sedan.

Jag fortsätter att läsa verkliga böcker. Förra sommaren ägnade jag åt Agneta Pleijel. I år har jag läst Åsa Moberg hela maj. Och så läser jag dikter av Olof Moberg. De är ungdomliga, hetsiga, djupt politiska och jag önskar att jag var någon annanstans.