torsdag 15 juni 2017

x

I själväcklets tid går jag och vill bli sedd. Säger sanningen, men vågar aldrig skala någonting ner till roten. Försöker att uppehålla mig vid distraktionen, men den försvinner snabbt undan i periferin och på tio dagar ser jag honom en, två, tre, fyra gånger. Det är ingenting jag vill, men det är vad jag söker efter med blicken. Endast det.

Hade jag orkat hade jag valt ett annat vapen än humor. Nu gör jag mig till pajas i alla rum och ger plats åt händer som viftar och en blick som flackar. Hade jag orkat hade jag valt stillhet och tystnad.

Jag har försökt skriva
för att ge plats åt någonting annat. Det är skrämmande tomt på ord och jag gråter ansiktet kladdigt istället. Eller sitter med loj blick och med ena handen greppandes en bok, den andra räknandes månader på fingrarna. Konstaterar att det är sex månader imorgon. Det är en evighet lika lång som livet, inte ett halvår i människotid.

fredag 2 juni 2017

x

Det har redan gått en månad sedan vi sist sågs och jag vaknar fortfarande varje morgon med hans ansikte på näthinnan. Jag tänker att det är meningslöst, men trots att jag drömmer om någon annan när jag sover följer han mig genom dagen. Den här morgonen diskar jag en skärbräda och vet att det är detta som gör kärleken så hopplös. Alltid har den sönder mig mer och värre än vad jag kunnat ana och alltid hänger den sig kvar längre och mer intensivt än vad som går att förutsäga. Det enda jag lär mig är saker om mig själv och att alltid säga sanningen. Alltid säga sanningen.

Men jag säger inte
"jag tänker på dig varje dag"
jag säger ingenting
någon gång måste också detta ta slut
bytas ut

fredag 12 maj 2017

minns att också han började som en distraktion.

Vaknar och det är torsdag. Hormonerna lever rövare i min kropp och förutom honom så vill jag ha barn. Det enda jag vill ha är ett barn och en pappa till det barnet. Jag till och med bildgooglar barn för att kunna teckna ett.
Tänker på honom och att jag måste ge upp.
Fem timmar senare rusar Lovis undan för tidningen som far in genom brevinkastet på ytterdörren. Jag läser den baklänges och plötsligt är hans ansikte tryckt över halva sidan och sen på framsidan också. Det är torsdag och jag gråter flera gånger. Sen blir jag full. Två öl blir tre och sen fyra och sen en galopp.

Vaknar igen och det är fredag. Alkoholen sitter i själen på ett sätt som är hopplöst nedtyngande och jag går hemifrån strax efter klockan ett bara för att solen lyser. Stryker genom stan med en bok i ena handen och mobilen i den andra. Vet att det här inte är en bra dag, men om jag bara väntar till klockan fyra så kan jag ta en kaffe och en öl och sen gå hem. Springer på en vän och träffar sen den jag har stämt möte med. Beställer en kaffe och två Tuborg åt oss.
Sex timmar senare har vi lärt känna någon ny, ätit falafel i solnedgången, delat en flaska bubbel och påmints om att dåliga dagar kan bli bra dagar. Ibland blir det faktiskt bra igen.

lördag 6 maj 2017

fast jag är inte sjutton, men för alltid bara sjutton.

Det kanske det finns. Någon annan att bli kär i. Men så sitter han på uteserveringen och jag vill bara ta med honom hem. Jag röker och händerna skakar för vi har inte sagt hej än. Sen står han så nära och jag tänker att han inte borde göra det och då försöker jag ta med honom hem. Jag försöker flera gånger och för varje gång han inte säger nej, men inte heller ja så växer någonting i mig. Vid halv fem vaknar jag och han är inte där och jag formulerar morgonens meddelande i huvudet och när jag vaknar igen är jag lite glad att han aldrig kom, men också oerhört ledsen. Jag fumlar med böcker och vagnar på arbetet och skriver "Du är en vandrande succé, ******. Det är det som är problemet." och önskar att jag förhöll mig precis så ledigt till alltihop.

fredag 5 maj 2017

maj nu.

Och första maj kommer och jag går längst åt vänster. Fastän jag letar efter honom känns det trots allt bra och när jag frågar honom var han är är det nästan som att allting var precis som då. Det är det förstås inte och jag försöker testa tanken, men den är fast i mörka december- och januari-kvällar när vi drack folköl i hans soffa och jag tänkte jag orkar inte prata mer kan vi snälla bara vara tysta.

Första maj kommer och det blir varmt, precis så varmt som det bara går att drömma om när det snöar i april. På något sätt är vi varken lika uppsluppna eller naiva som vi var under fjolårets högtidsdag, men jag blir tårögd i trappan ned till Masthuggstorget för där är kampen manifesterad från tidig förmiddag. Och mellan husväggarna i Haga dånar sedan kraven för en bättre nutid, en bättre framtid.

Det är maj i några veckor till och framför i kön står en Göteborgsson och köper cigaretter och jag tänker att det måste finnas fler. Det måste finnas fler som kan bli the one that got away, det måste finnas fler att bli kär i.

söndag 23 april 2017

x.

Åtminstone sol. Medan vinden river av ett yttre lager. Vi väntar fortfarande på den riktiga värmen. Den som kom i maj förra året. Jag längtar efter att bada. Efter känslan när man reser sig upp ur havet och är tillfälligt ren från allt.

Jag tänker att jag aldrig mer kommer att vilja röra vid någon, men för alltid längta efter det. Det första är såklart inte sant, även om det vore behagligt på något vis.

måndag 17 april 2017

en andra söndag.

Snön var som ett draperi av ljusskadad film igår. Det var en av mina bättre dagar det här året. Jag tog sticklingar på allt. Mina fönster och väggar fylls nu sakta med små gröna grenar som långsamt utvecklar små vita rötter.

Staden blir också den sakta grön. Körsbärsträden blommar och alla grenar har små gröna öron. Alldeles snart sitter vi i slänten på Stigberget och dricker bubbel ur emaljkoppar. Det är egentligen det enda jag längtar efter.

Nu är det nära till stiltjen mellan relationer. Då när det är lättare att känna sig ren. Med allt detta som är grönt, med dessa händer som blir fräkniga av solen och med en katt som följer mig mellan rummen ska jag låta bli att längta efter någon.