söndag 24 juni 2018

24.6

Lämnar stan för det längsta på jag minns inte hur länge. Det känns som ingen tid alls när jag ligger i min säng igen. Samma ansikten, samma män. Samma man jag sov intill för bara nio dagar sedan. Han mumlar och ler och jag vet att han är kär i någon annan. Det gör ingenting. Inte mer än: det var bara tre torra pussar och egentligen vill jag bara bli struken över håret i junimorgonljuset till dess någonting blir viktigare. Vad nu det skulle vara. Kanske att bli kär.
Jag fortsätter att hålla det hemligt för alla som är emellan. Det verkar som om han har gjort samma sak.

Någon av dessa dagar som är precis nu är det tio år sedan jag var tonåring och började må så illa att jag inte längre kunde äta. Han har en dotter nu och jag har inte sörjt honom på över sju år. För tre år sedan sov han i samma säng jag fortfarande kommer hem till och frågade "vi är väl vänner". Vi är väl det. Det är tio år av inte komma hem till någon mer än alldeles tillfälligt, sex veckor som längst.

För nio dagar sedan sa han "det här var ju mysigt" och det var det. Jag vet egentligen inte om jag har så svårt för att bli kär som jag brukar hävda. Jag vet bara när jag inte blir det och när det är helt meningslöst att ens försöka.

onsdag 30 maj 2018

30.5

Kroppen går efter fullmånen. Igår kväll fortsatte jag att rensa. Mina staplar med böcker växer mot taket och jag vet inte vad lösningen är. Om jag för alltid ska bo i den här lägenheten eller bara i fem år till så torde svaret vara en väggfast hylla från golv till tak. Det räcker knappast.

Kroppen går också efter rutiner och jag har sedan länge vägrat byta promenadväg till universitetsbiblioteket. Så jag går in i honom inte bara en gång, men två, på samma dag. Då är jag på gott humör.
Jag försöker hitta ord för att beskriva vad det är jag känner, men det är svårt att göra det verkligt. Han är som någonting jag har läst om i en bok. Inte någon som satt och svettades på min sängkant för ett och ett halvt år sedan.

Jag fortsätter att läsa verkliga böcker. Förra sommaren ägnade jag åt Agneta Pleijel. I år har jag läst Åsa Moberg hela maj. Och så läser jag dikter av Olof Moberg. De är ungdomliga, hetsiga, djupt politiska och jag önskar att jag var någon annanstans.

tisdag 29 maj 2018

29.5

Vaknar klockan fem av regnet som slår mot rutan. Först nu när klockan är halv sju vaknar resten av kvarteret. En motor på tomgång och någon som rör sig på våningen ovanför.
Jag saknar min pappa och undrar när han kommer hem på besök nästa gång. Det är en känsla av otrygghet som vill tas om hand.

Igår rensade jag garderoben mer hänsynslöst än på länge. Alla plagg jag pliktskyldigt använder ett par gånger om året sorterades i säljes och skänkes. Min sidenskjorta som hade spruckit i varje söm och enbart hölls ihop av lagningarna med senapsgul tråd kasserades till slut. Det är ett nytt sätt att notera hur tiden går. Plagg som nöts sönder inte därför att man är barn och sliter tygerna mot asfalterade vägar och skrovlig bark, men därför att man använder dem år efter år efter år.

Den senaste tiden har jag sett samma man på universitetsbiblioteket och på olika demonstrationer för palestiniernas sak. I söndags hälsade jag på honom där han stod och rökte utanför krogen. Igår tänkte jag att det var det proggigaste jag har gjort på åratal. Vilken sorglig sak.

För övrigt så är det dags att jag gör upp med mina alkoholvanor.


torsdag 24 maj 2018

24.5

Vi har inte så mycket att göra på biblioteket en fredag eftermiddag när det är högsommarvärme och den stillastående luften är för tung även för de segaste pensionärerna. Jag har tid att hjälpa en man med trygghetslarm kring handleden att återställa lösenord efter lösenord för att han ska kunna läsa e-böcker. Han är tålmodig och jag är inte stressad. Det är hela skillnaden från hur det brukar vara.

Den här gången blev jag inte sårad. Inte mer än att jag skäms över hur jag gick emot allt jag trodde var sant och återvände till punkt noll när det var över. Jag tyckte att jag synade korten, att jag sa ifrån när skitsnacket blev för högtflygande. Det hjälper inte när man har att göra med en narcissist. Ibland är köttet svagt.

Katten har varit på rymmen i tre veckor nu. Vi har haft en krånglig vår hon och jag. Nu har det gått en vecka sedan jag senast såg henne och ingen har ringt sedan i helgen. Jag har svårt att tro att hon kommer att försvinna, men det är någonting mellan känslan av att höra ihop och den att aldrig fungera som rör sig.

Jag åker och badar nu. Längtar till landet, men stannar i stan åtminstone till nationaldagen.

torsdag 3 maj 2018

2.5

I tysthet tänker jag en tanke som jag inte kan dela med någon. Jag upprepar den för mig själv varannan kväll. Den är idiotisk och verkligt hänsynslös, men jag behöver den just nu. Det finns för få intensiva stunder av euforiskt kaos.

Det dyker upp en bild i mitt flöde och för första gången känner jag en verklig motvilja. Ytterligare några dagar senare förstår jag att det inte är vad jag har förlorat som gör ont nu, utan vad någon annan har vunnit. Det senare bränner fortfarande under huden på mina armar. Kryper upp längs insidan av strupen.

Min bästa dag på hela året tog slut för ett dygn sedan. Jag sörjer det och jag tänker för tionde året i rad på att bli partipolitiskt engagerad. Det är omöjligt att hitta rätt i år. Runt ett av mötesborden sitter någon jag inte orkar diskutera med och runt ett annat talar man om sådant som någon annan borde tala om och som vi borde tala emot.

Nya människor kommer in i mitt liv nu. Människor som inte är mina.

onsdag 25 april 2018

25.4

Så, det är snart maj. Har tiden någonsin tidigare passerat i denna höga hastighet, frågar jag mig själv. Jag gör ingenting eller väldigt lite. Funderar över hur länge mina pengar kommer att räcka nu när jag inte arbetar längre. Spenderar dem på fatöl så att jag slipper tänka.

En onsdagsnatt sitter jag på fönsterbrädan och lyssnar på honom när han förklarar saker jag inte har bett om förklaringar på. Den natten dör den sista romantiken och kvar är bara kropp och hans kåthet. Allting utgår ifrån honom och det visste jag redan, men nu blir det så tydligt att jag känner mig tom. Inte därför att det fanns en tanke om verklig romans, men därför att utan romantik så är ingenting längre intressant.

Djuret fick leva. Det lider av samma oroliga psyke som sin mor och rekommenderas kosttillskott och smärtstillande till dess livet skiljer oss åt. Det är förstås inte omöjligt att jag firar min fyrtioårsdag i hennes sällskap. Svindlande tanke.

På måndagen delar Sven Wollter ut texterna till allsången och så sjunger vi Yllet tillsammans. Det är kanske det sista av vad jag önskar vore det nya. Men drömmen om det röda är allra mest en dröm även om jag tänker fortsätta att tro.

onsdag 11 april 2018

11.4

Det höll i sig ett tag. Några starka veckor av självförverkligande. Därefter fyllde jag år och invaderades av samma gamla ångest. Den tuggade i sig mina bättre sidor. Lät mig däcka i feber och förkylning. Slet ut min hjärna.
Nu är jag samma som förut igen, men alltid lite klokare. Jag har delat säng med en och samma person vid utspridda tillfällen under de senaste hundra dagarna. Vi är som natt och dag och han är hal, men vi är löjliga på samma sätt när vi inte orkar spela längre. Det är en konstellation som kommer att såra mig i slutändan, men den är värd sin vikt i guld när han går med mig hem mitt i natten.
Imorgon ska jag till veterinären med katten som nyss börjat trycka sig mot mina ben om morgnarna. Jag har ställt in mig på att komma därifrån ensam, men för det saknar jag egentliga belägg. Det enda jag har är ett telefonsamtal för två veckor sedan med en veterinär som för första gången hade en pudertunt lager empati lindat runt den arroganta tonen.
I höst har jag skrivit färdigt min uppsats och lagat min hjärna. Då är dessa tillfälliga möten med denna tillfälliga man alldeles säkert arkiverade. Om resten siar jag inte.