torsdag 26 juli 2018

26.7

Det lugnar sig. Det vet man från gång till gång. Och även om luften står still på jobbet och termometern närmar sig trettio grader även inomhus så är det där huvudet kommer till ro. Där och under havsytan. Vi åker och badar efter arbetet och jag vet att vi är vuxna, men vi är också i glappet där livet är likadant.

Mitt i natten när allt är stängt stannar vi upp och väntar på morgonen eller så hinner den ifatt oss. Jag beskyller mig själv för att vara dum, men vi är nog lika dumma. Nästan, men inte helt, har vi gått på berättelsen och de andras berättelser. Jag önskar som vanligt att jag vore någon annan eller att han vore någon annan och att det inte vore så svårt när det ser så enkelt ut.

lördag 7 juli 2018

7.7

Jag har en romantitel av Jens Lapidus i huvudet. Det är bara det. Inga andra liknelser. Jag vet inte om jag försöker skylla ifrån mig eller om jag bara skyddar mig själv. Det kaosar. På det i jämförbara termer mest kontrollerade och stillsamma av vis. Jag är för gammal för att vara fyra år gammal, men blir det ändå.
Illamåendet härjar och bestämmer och när jag inte längre styr över det så framkallar jag det genom yrselintag. Pratar med någon jag inte känner och blir rädd och går därifrån. Tittar igen. Bakom mig står någon som aldrig kommer att säga hej igen.

Sedan sist så har han givit mig åtminstone en komplimang, kanske två, för att sedan väldigt tydligt markera att det slutar där. Det hade inte varit så farligt om jag inte hade känt mig som tusen år i denna kropp och situation.

Nu har också mina trygga kvarter blivit så otrygga på grund av hur det som jag tänkte skulle sansa och landa mig vände till vad jag redan ett par veckor in kände var ett hopplöst uppdrag, ett felbeslut. Den åttonde mars för ett år sedan, bara veckor senare, säger han med oroad eller förbryllad röst "ojdå" och det skavde i mig. Dagar senare grät jag framför mamma, men förnekade samtidigt att det som var mitt största problem överhuvudtaget var ett problem. Det var det. Jag borde ha insett det.

På vägen hem plockar jag upp någonting och pressar det hårt i handen. Drar det mot betongmuren. Kastar det snabbt i sopptunnan utanför min lägenhet. I kontrollerad panik slänger jag sedan allt vad jag ser. Det här hanterar jag kontrollerat och stillsamt på min hallmatta. Där kan jag inte stanna.

söndag 24 juni 2018

24.6

Lämnar stan för det längsta på jag minns inte hur länge. Det känns som ingen tid alls när jag ligger i min säng igen. Samma ansikten, samma män. Samma man jag sov intill för bara nio dagar sedan. Han mumlar och ler och jag vet att han är kär i någon annan. Det gör ingenting. Inte mer än: det var bara tre torra pussar och egentligen vill jag bara bli struken över håret i junimorgonljuset till dess någonting blir viktigare. Vad nu det skulle vara. Kanske att bli kär.
Jag fortsätter att hålla det hemligt för alla som är emellan. Det verkar som om han har gjort samma sak.

Någon av dessa dagar som är precis nu är det tio år sedan jag var tonåring och började må så illa att jag inte längre kunde äta. Han har en dotter nu och jag har inte sörjt honom på över sju år. För tre år sedan sov han i samma säng jag fortfarande kommer hem till och frågade "vi är väl vänner". Vi är väl det. Det är tio år av inte komma hem till någon mer än alldeles tillfälligt, sex veckor som längst.

För nio dagar sedan sa han "det här var ju mysigt" och det var det. Jag vet egentligen inte om jag har så svårt för att bli kär som jag brukar hävda. Jag vet bara när jag inte blir det och när det är helt meningslöst att ens försöka.

onsdag 30 maj 2018

30.5

Kroppen går efter fullmånen. Igår kväll fortsatte jag att rensa. Mina staplar med böcker växer mot taket och jag vet inte vad lösningen är. Om jag för alltid ska bo i den här lägenheten eller bara i fem år till så torde svaret vara en väggfast hylla från golv till tak. Det räcker knappast.

Kroppen går också efter rutiner och jag har sedan länge vägrat byta promenadväg till universitetsbiblioteket. Så jag går in i honom inte bara en gång, men två, på samma dag. Då är jag på gott humör.
Jag försöker hitta ord för att beskriva vad det är jag känner, men det är svårt att göra det verkligt. Han är som någonting jag har läst om i en bok. Inte någon som satt och svettades på min sängkant för ett och ett halvt år sedan.

Jag fortsätter att läsa verkliga böcker. Förra sommaren ägnade jag åt Agneta Pleijel. I år har jag läst Åsa Moberg hela maj. Och så läser jag dikter av Olof Moberg. De är ungdomliga, hetsiga, djupt politiska och jag önskar att jag var någon annanstans.

tisdag 29 maj 2018

29.5

Vaknar klockan fem av regnet som slår mot rutan. Först nu när klockan är halv sju vaknar resten av kvarteret. En motor på tomgång och någon som rör sig på våningen ovanför.
Jag saknar min pappa och undrar när han kommer hem på besök nästa gång. Det är en känsla av otrygghet som vill tas om hand.

Igår rensade jag garderoben mer hänsynslöst än på länge. Alla plagg jag pliktskyldigt använder ett par gånger om året sorterades i säljes och skänkes. Min sidenskjorta som hade spruckit i varje söm och enbart hölls ihop av lagningarna med senapsgul tråd kasserades till slut. Det är ett nytt sätt att notera hur tiden går. Plagg som nöts sönder inte därför att man är barn och sliter tygerna mot asfalterade vägar och skrovlig bark, men därför att man använder dem år efter år efter år.

Den senaste tiden har jag sett samma man på universitetsbiblioteket och på olika demonstrationer för palestiniernas sak. I söndags hälsade jag på honom där han stod och rökte utanför krogen. Igår tänkte jag att det var det proggigaste jag har gjort på åratal. Vilken sorglig sak.

För övrigt så är det dags att jag gör upp med mina alkoholvanor.


torsdag 24 maj 2018

24.5

Vi har inte så mycket att göra på biblioteket en fredag eftermiddag när det är högsommarvärme och den stillastående luften är för tung även för de segaste pensionärerna. Jag har tid att hjälpa en man med trygghetslarm kring handleden att återställa lösenord efter lösenord för att han ska kunna läsa e-böcker. Han är tålmodig och jag är inte stressad. Det är hela skillnaden från hur det brukar vara.

Den här gången blev jag inte sårad. Inte mer än att jag skäms över hur jag gick emot allt jag trodde var sant och återvände till punkt noll när det var över. Jag tyckte att jag synade korten, att jag sa ifrån när skitsnacket blev för högtflygande. Det hjälper inte när man har att göra med en narcissist. Ibland är köttet svagt.

Katten har varit på rymmen i tre veckor nu. Vi har haft en krånglig vår hon och jag. Nu har det gått en vecka sedan jag senast såg henne och ingen har ringt sedan i helgen. Jag har svårt att tro att hon kommer att försvinna, men det är någonting mellan känslan av att höra ihop och den att aldrig fungera som rör sig.

Jag åker och badar nu. Längtar till landet, men stannar i stan åtminstone till nationaldagen.

torsdag 3 maj 2018

2.5

I tysthet tänker jag en tanke som jag inte kan dela med någon. Jag upprepar den för mig själv varannan kväll. Den är idiotisk och verkligt hänsynslös, men jag behöver den just nu. Det finns för få intensiva stunder av euforiskt kaos.

Det dyker upp en bild i mitt flöde och för första gången känner jag en verklig motvilja. Ytterligare några dagar senare förstår jag att det inte är vad jag har förlorat som gör ont nu, utan vad någon annan har vunnit. Det senare bränner fortfarande under huden på mina armar. Kryper upp längs insidan av strupen.

Min bästa dag på hela året tog slut för ett dygn sedan. Jag sörjer det och jag tänker för tionde året i rad på att bli partipolitiskt engagerad. Det är omöjligt att hitta rätt i år. Runt ett av mötesborden sitter någon jag inte orkar diskutera med och runt ett annat talar man om sådant som någon annan borde tala om och som vi borde tala emot.

Nya människor kommer in i mitt liv nu. Människor som inte är mina.