söndag 19 februari 2017

kroppen.

Att vilja skapa sin egen verklighet, men liksom alla andra sakna makten över tillvaron. Jag är så trött på dessa gråa gator. Blöta av gammal frost och gråa av februarihimlens aldrig sinande mulenhet. Om natten när alla ställen stänger och människor rör sig oaktsamt över vägen tänker jag på livet i vilket jag hamnat. Låtit mig stanna.

Jag längtar efter hennes trampdynor mot mina golv därför att det är det enda sättet på vilket jag kan styra över min ensamhet. Det går inte att fly en stad som man bär med sig. Det är inte gatorna som felar. Det är känslan i kroppen och kroppen känslorna huserar i.

I gryningen står jag framför spegeln och säger till mig själv att det aldrig kommer vara det antal kilon den fysiska kroppen utgörs av som blir den avgörande faktorn för om någon kommer att ta i mig eller inte. En eventuell sanning som aldrig omvandlas till faktisk kunskap. Mamma säger bara "du ser väldigt vältränad ut nu" och jag låtsas.

fredag 17 februari 2017

Men vi är arga utopister.



Göteborg har sällan varit så dimmigt som idag. Om fastlandet inte redan kände Hisingens existens skulle ingen tro att ön låg där där den ligger.
Min poesisamling växer och som så ofta är det kvinnonamn som får bygga upp mina bokhögar.
När jag bläddrar funderar jag på ilskan. Jag undrar om jag har slutat vara arg eller om jag kanske bara vant mig vid en konstant ilska. En ilska över världstillståndets inneboende orättvisa.

ur Aase Bergs Hackers


torsdag 16 februari 2017

I'd never dreamed that I'd need somebody like you.

I kontrast till vad man kanske kan tro så är jag inte ledsen, bara frustrerad och förvirrad. Och tyst. Det senaste året har förändrat mig mitt beteende. Aldrig förr har jag värnat så mycket om min självrespekt  också i handling och inte bara i teorin.

Jag torkade mina golv igår. Det händer så sällan att det går att likna vid en helig ritual då det görs. När parketten torkat gick jag fram och tillbaka genom rummen, pratade med min mor i telefon och försökte förklara hur rent det kändes.

Lägenheten doftar såpa och rökelse den här morgonen. I ett hörn av mitt kök står sedan igår kväll en sovplats till Katten. Hon kommer om en vecka. Då kommer meningen med mitt liv bli att få henne att lita på mig.

tisdag 14 februari 2017

x.

Om förmiddagen tänker jag "hände det ens?" och "händer detta ens?". Men livet går liksom vidare som det gör när det får pågå och jag känner mig stärkt av tiden på året, av studier som går som de ska, av att jag möblerar om och rensar undan. Dagen faller sig på något vis så som den ska och vi har trevligt på seminariet, jag har trevligt i baren och sen har vi trevligt hela kvällen. När det är dags att gå hem tittar jag på telefonen och magen sugs inåt, uppåt, precis som den ska när man yogar men den här gången är det helt ofrivilligt.

Jag vet inte på vilket sätt det var nödvändigt. Men det var det tydligen. Jag tänker inte fråga vad det var som motiverade just den bilden och den texten och jag är inte ens säker på att jag kommer att jagas av frågan. Det enda jag funderar på är om det verkligen var värt det.

Hade jag varit en yngre eller kanske till och med vansinnigare version av mig själv hade jag skrivit:
Att inte vara lika ledsen som jag var innebär inte att jag har kommit över vad som var. Jag ägnar fortfarande timmar åt att försöka glömma eller inte glömma hur din lägenhet ser ut. Hur du den första morgonen pussade mig hejdå utanför kiosken. Hur det kändes att stå vid din badrumsdörr i bara jeans och se hur du tittade på mig medan vi borstade tänderna. Hur det kändes att ligga i din soffa med huvudet mot din axel och dina armar runt och omkring och över mig. Hur din röst lät när du sa att jag gjorde dig kåt. Hur det kändes att komma alldeles tyst med armarna runt din hals den första dagen på det nya året. Hur jag oroade mig för om jag kände tillräckligt mycket för dig när vi promenerade från Coop och hur det sedan kändes alldeles naturligt och fantastiskt att vila kinden mot din rygg medan du kokade havregrynsgröt till oss. Hur du såg ut när du mötte mig i dörren och log för att sedan kyssa mig. Hur du sa att du ville krama ihjäl mig när vi låg i din säng och hur det sedan kändes när luften trycktes ur mina lungor när du låtsades försöka. Hur glad jag blev att sitta vid köksbordet och ha riktiga samtal om verkliga saker med dig. Hur dina ögon såg så jävla ledsna ut när du berättade för mig att det inte var någon idé att vi fortsatte träffas.

måndag 13 februari 2017

Smygvår.



Ny vecka, ny bok, nybäddad säng. Jag har hunnit igenom det inledande kapitlet, men det är alldeles för tidigt att säga någonting om Norma. 

Det märks att det börjar ljusna nu. Inte bara för att solen är framme, men också för att det fortfarande är ljust nu när klockan har passerat halv fem. Det gör mig glad. Det gör mina växter glada också. Både bananen och monsteran har vecklat ut varsitt nytt blad. Snart är det ljust nog för att plantera om dem allihop.

Den här dagen har skickat ut ny energi i min kropp. Jag plockar, fixar och sjunger. Det känns som acceptans. Parallella verkligheter i kroppen där vissa rum är tomma och tråkiga och andra är förberedda för våren.

söndag 12 februari 2017

och jag spelar It's all over now, baby blue en gång till.

På den tjugosjunde dagen slänger jag tandborsten som stått orörd bredvid min egen i över en månad. Tillsammans med bomullspads och min systers papperstussar bär jag ut den till soptunnan i en lila påse från Systembolaget. Det tog sådan tid att göra sig av med den och nu är det enda jag har kvar en (o)ändligt lång sms-konversation och ett fotografi. Det får vila.

Dessa fyra veckor känns som en evighet i mig. Det som var har flyttat så långt bak i huvudet att jag inte ens är säker på att det hände. På något sätt blir det skrattretande när jag tänker på att jag för bara två månader sedan inte visste var han bodde. På något sätt är det lugnande att veta att jag inte har en aning om vad som kan hända, eller inte hända, de kommande två månaderna.
Hade någon sagt till mig för tjugosju dagar sedan, då när jag satt med ansiktet blött av tårar och ett illamående som förvägrade mig all mat, att jag knappt fyra veckor senare skulle ha skaffat mig ett timvikariat och en katt hade jag skrikit åt den personen. Nu har det hänt och det är enda jag vet om livet är att jag väldigt lite vet.

Patti Smith : M Train



Så läser jag tillslut ut Patti Smiths M Train och jag rekommenderar den till en läsare som känner till henne det allra minsta och som vill läsa någonting som är melankoliskt, vardagligt och finstämt. Till någon som längtar efter eller kan tänkas stå ut med att sakta fösas mellan verklighet och fiktion, minnen, drömmar och nutid.
Jag upplevde den som ärlig eller kanske snarare så ärlig som minnet kan vara. Den kändes aldrig naken, men däremot rättvis. En rättvis skildring av hur livet stjäl dem man älskar, men lämnar spår och rester att förvalta, sörja och njuta av. En rättvis skildring av hur livet fortgår och möjliggör för nya upplevelser att skapa minnen utav.