söndag 22 januari 2017

x.

Det var så klart inte sant att tårarna tagit slut. Igår längtade jag efter kvällen och sömnen. Promenerade genom Slottsskogen och såg min rådjursfamilj bland hästarna. En av de fyra haltade över stenarna och när hon kom närmare gick det att se att hennes ena framben var böjt i en konstig vinkel. Det var så sorgligt och i min självupptagna smärta kunde jag inte se det som någonting annat än ett tecken på sakernas tillstånd.

Idag ska jag vara människa. Gå på IKEA. Köpa lakan.

Det är söndag och jag tänker på saker som hur bakfull han är, om han vaknar ensam, om han tänker på mig. Om han redan har slutat att tänka på mig. Om han kommer att ångra sig. Om jag snart kommer att ångra mig. Om det kommer att gå över och sen bara..

Imorgon har det gått en vecka och jag har längtat efter den dagen.

lördag 21 januari 2017

måndag, klockan ett.

När hon säger nu kommer han och den sekunden det tar för mig att inse att det är någon annan hon menar. Alla mina organ har bytt plats på den sekunden. Sen är jag yr i en kvart. Hur kan det ens bli så.
Tårarna tar slut. Det är märkligt ändå. Kvar är bara en intensiv smärta i bröstet och alla små spindlar som flyttat tillbaka till överarmarna. Jag kan inte koncentrera mig, men jag gör ändå någonting. Några sidor om dagen och jag som tillåter mig vara cynisk en stund nu:
Aldrig tur i kärlek. Alltid tur i spel.

onsdag 18 januari 2017

utdrag ur dagboken.

Låg i sängen i säkert tretton timmar. Vill bosätta mig där. Sovandes. Så tacksam över att jag lyckades somna igår. När jag vaknade var det nästan som om det var okej igen. Jag hittade inte det onda. Men försökte kliva upp ur sängen och blev golvad igen. Låg kvar och grät för alltid kändes det som.
Köpte popcorn igår, tänkte att det är lätt att äta, jag får nog i mig allt. Slängde det mesta i morse. Illamåendet, smärtan i bröstet, kräkreflexerna som är i allians med tårarna.
Den enda lösningen är distraktion. Radion på, en riktig dålig serie på, scrolla instagram, teckna. Det blir inga studier nu. Vårterminen får vänta in mig för det finns ingenting i mig som klarar av att läsa. Inte idag.
Tomheten är helt hopplös. Jag tittar på klockan för att ta reda på hur lång tid som passerat nu. Det går så långsamt. Och världen bara påminner mig. Igår passerade jag skolbyggnaden intill och barnen stod och ropade hans namn, men inte hans såklart, men samma namn. Jag ville skratta och dela det med honom. Det går inte. Ingenting sådant går nu.

tisdag 17 januari 2017

x

Har inte gråtit på öppen plats sedan 2012 på ett försenat tåg mellan Stockholm och Göteborg. Nu, hela dagen bland människor. Mina kinder är rödflammiga och torra, min ögon glansiga, rödsprängda och jag har torkat så mycket tårar med mina tröjärmar att jag inte vet vad som är salt och vad som är tröja längre. Jag vet inte vad som hände den här gången. Jag orkade inte vara hemma och gråta allting rakt ned i kudden.

Det har gått ett dygn och det har varit så långsamt och så sorgligt. Det är verkligen sorg den här gången. En ren känsla som inte har infekterats av svek eller hänsynslöshet. Det är så jävla sorgligt att jag inte vet om jag kommer orka vara i den här sorgen. Jag biter ihop käkarna och andas små, ytliga andetag genom näsan nu, stöter bort tankarna på det. Vill att han kommer hit och klipper mitt hår.

måndag 16 januari 2017

31 dagar.

Kära magkänsla,

Du har ofrånkomlig förmåga att ha rätt.

Kära livet,

Om du nu har bestämt dig för att jag för evigt ska leva utan en fungerande kärleksrelation så kanske du kan låta bli att ge mig en försmak av hur det skulle kunna vara. Jag är trött på att gå sönder. Jag är trött på att bli av med lite mer av mitt hjärta, min hoppfullhet och min naivitet för varje år som går.

helt andra saker.

Tar tre receptfria tabletter mot oro, för insomning. Somnar inte alls, men känner mig lugn i bröstet trots att klockan tickar långt över midnatt.
Är bättre än någonsin på att äta mina vitaminer. Saknar värmen och tänker att det kanske blir bättre om jag bygger upp inifrån.
Vårterminen börjar idag och jag tror att den kommer bli bättre och roligare än vad den förra var. Dessutom är det sol.
Är en notorisk slarver när jag hellre lägga fyra timmar på att streama vampyrserier än att läsa riktigt litteratur eller ta del av någonting folkbildande. Men är också envetet oslarvig när det kommer till att sätta fötterna på yogamattan dag efter dag och att se till att lägenheten alltid är i ordning.

(om det: jag var orolig och ville be om ursäkt vilket resulterade i ett samtal som försiktigt och med så många lager bomullsvantar att det knappt kändes kretsade kring vilka förväntningar som finns. När han pratade tittade jag honom rakt in i ögonen och tänkte att nu säger han det, nu tar det slut och jag tänker inte börja gråta för jag orkar inte, men han sa aldrig det och jag behövde inte bli ledsen då heller.)

söndag 15 januari 2017

välj mig.

Så en hel månad. Inte alls plötsligt. Dagarna har aldrig varit så långa som den här månaden. Måndag ligger mil från fredag. Varje vecka. Det är söndag igen och den här veckan har vi setts hittills tre timmar. Men vem räknar. Jag är orolig. Jag bär oron i bröstet som en kastrull med vilt kokande vatten, i huvudet som ljudet av varvande motorer. Det finns ingen källa. Bara ett snår av personlighetsdrag och erfarenheter. Jag märker att jag har valt att lita på honom.